Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.