2015/04/01

Är du känd får du ta det?

Jag läste idag en sak på nätet som gjorde mig så illa berörd. Många gånger kan jag läsa dumheter men bläddrar liksom vidare men detta berörde mig så djup och jag fick en klump i magen.

Några kommentarer om en känd person på ett mycket nedlåtande sätt fick mig att känna såhär. Det är så otäckt att bara för att man är känd så är det ok att mobba personen? Vad är det som gör att man känner att kändisar får stå ut med andras glåpord bara för att de är kända? Jag har svårt att tro att man skulle uttrycka sig på samma sätt mot en icke känd person efter det anser som ren och skär mobbning. Men mot kända är det ok? Jag förstår inte detta.

Vi lär våra barn att vi ska acceptera varandras olikheter och ändå är det precis detta som kommenteras och hånas. Vi lär vår barn att inte mobba, verken i riktiga livet eller på nätet och ändå är det precis detta jag läser.

Hur kan vi lära våra barn hur de ska bete sig om vi inte själva kan vara goda förebilder? Nu vill jag tro att denna händelse faktiskt var att man inte tänkte på vad man faktiskt gjorde. Men jag har inte kunnat släppa det under dagen eftersom det väckte en sådan känslostorm i mig eftersom jag vet hur glåpord känns att bli träffad av.

Att man inte tycker om allt och alla är en fullt naturlig känsla men det är inte ok att smäda för det.

Vi behöver alla lite till mans få en påminnelse hur vi beter oss på nätet mot andra. För jag skulle bli mycket ledsen om jag läst nedlåtande saker som andra skrivit om mig. Jag tror säkert du också skulle bli det.

2015/03/29

Så råkar man titta ner och inser, hjälp

Man kan inse det där med att tiderna förändras vid de mest konstiga ställen.

Som när man ligger där och njuter i bastun. Värmen som omhuldar en, det dova ljuset och stillheten. Ren och skär njutning helt enkelt.

Men så råkar man titta ner och då inser man att det som nu sticker ut från bröstkorgen är just bara bröstkorgen ty tuttarna har liksom emigrerat till armhålorna. Hjälp. Man har liksom förträngt detta pågående händelsen då man inte riktigt vill erkänna gravitationens kraft på den ständiga 29-åriga kroppen. Evolutionen har sin gilla gång och utvecklar oss?

Vissa säger att det är charmigt att åldras men jag vet inte om jag kan hålla med. Fast å andra sidan har jag aldrig gillat min kropp oavsett vilket position tuttarna har haft.

Men vad fasen, det är så det är. Kan undra vad som emigrerar nästa gång.

2015/03/16

Känslan är äkta men inte rationell

Jag hatar verkligen att vissa saker är så hårt inetsat i en.

Min rygg kraschade i slutet av januari och det har varit en väldigt lång rehab med kiropraktor-besök. När han väl fick allt på plats så har jag nu under två veckor bara tagit promenader och sedan ökat upp med två löprundor.

Så med fjärilar i magen var det dags att ge sig på det första gympapasset på 5-6 veckor. Livrädd att jag skulle göra något fel som skulle förvärra det. Men jag var duktig och kände efter och de två övningarna som inte kändes ok alls gjorde jag inte heller.

Och när jag satt där och inte gjorde övningar så kom den där känslan. Känslan av att vara den där tjockisen som inte klarar saker. Tjockisen som det fnittrades om för att hon inte klarade att hoppa över den där jävla bocken. Tjockisen som ingen ville ha i sitt lag eftersom hon inte orkade springa eller kunde placera bollen rätt.

Jag avskyr att jag än idag får den känslan av misslyckande. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att jag i vanliga fall utan problem hade klarat det för känslan av blickar som betraktar mig, dömande, kommer som en käftsmäll.

Jag vill vara tuff och kunna vifta bort sådana tramsiga tankar men de sitter där efter att alltid varit tjockisen. Åh, vad jag bara vill hitta min självkänsla någon gång. Jag har kommit så långt med mig själv och ändå kan två missade övningar få mig så ur balans. Tanken såhär i efterhand är bara löjlig men det hjälper inte när känslan är så äkta när den kommer. Känslan är äkta men inte rationell. Kan man säga så? Vet faktiskt inte.

Det sjuka är att jag låter så jäkla klok nu. Att analysera allt så klokt och ändå, ändå spelar det inte någon som helst roll då. Men jag får kämpa vidare med mig själv. På något vis hoppas jag att självkänslan faktiskt finns där någonstans. Det hoppas jag verkligen.

2015/03/10

Otäcka väsanden, viskanden och bankanden

Ibland förändras folk utan att man vill det.

De otäcka ljuden som hörs från tv-rummet när man gått och lagt sig. Väsanden, viskande och bankande som kommer och går i vågor. Ett avlägset sorl som man bara vill få tyst på.

Så ligger man där och försöker ignorera allt som händer där ute. Om jag inte låtsas om det så finns det inte. Man önskar så att det var sant men väsandet, viskande och bankandet fortsätter.

Det är fasen inte lätt att råka vara en fotbollssupporterfru. När fotbollssupportern hamnar framför tv med röda spelare som knatar rundor då funderar man på om man ska uppsöka någon Exorcist. För det låter verkligen som om något behöver drivas ut. Soff-tränare låter lite när den försöker att inte låta.

Men så slutar matchen och allt återgår till normalt. I alla fall om man är en klok fotbollssupporterfru och inte påpekar hur det ibland inte går så bra. Men ibland är det liksom bara ett måste. "Ja du kära make, det gick ju inte så bra för dina röda igår".

Trots allt så är det ju bara ett spel. Ja, det är ord han verkligen älskar.

2015/03/04

Märkliga fenomen

Vissa fenomen är så märkliga.

Att kura ner sig i soffan och dra filten över sig är ett säkert tecken på att man bara kommer att se halva det programmet man hade tänkt se hela. För hur spännande eller hur många explosioner det är så kan man räkna med att frugan klockar. Det har liksom bara blivit så.

Går man sedan in och lägger sig i sängen så kan man inte sova för att ljudet är på på tv, inte ens speciellt högt. Men hallå, för en stund sedan kunde man sova även om Kim Basinger blir räddad av Batman och konstant skriker, och där ligger man och vänder och vrider på sig och muttrar. Varför liksom? 

Kan sedan berättar att om någon, läs kära maken, mumsar chilinötter så skulle man lika gärna befinna sig i ett stenbrott där någon knäpper nötter. Kan garantera att ekot är detsamma. Det låter mycket. Väldigt mycket.

Men nu ska jag kura upp mig i soffan, under filten. Så godnatt då.

2015/03/01

Här är så tomt

Här är så tomt.

I onsdags fick vår Zingo somna in. Mannen hann bli 14 år och han hade ont och svårt att resa sig. Trots att man har alla dessa delar och man tog beslutet utifrån dessa så gör det ändå så ont.

Det gör ont och det gnager i mig att vi har denna makt över våra djur. Vi anser att vi kan bestämma över deras liv. Det är väl en human tanke att man inte vill att de ska lida. Men det som är lite skrämmande är att vi tar dessa beslut till våra djur men vi låter vårs gamla ligga och lida. Jag menar naturligtvis inte att vi ska avgöra det men det är så många som bara vill avsluta för de tycker att de gjort sitt.

Det går kanske inte att jämföra men jag kan ändå inte låta bli. Vi värnar så om att djuren ska ha ett värdigt slut och slippa smärta men kan låta våra gamla ligga och tyna bort fast de inte vill. Värdigt?

Men här är tomt nu. Ingen som kommer och möter en i dörren med viftande svans. Vissa saker man gör är helt klart kopplade till honom. Är på väg att ropa på honom med jämna mellanrum för att det alltid varit så. Matrester har man plötsligt ingenstans att göra av utan dessa får nu slängas. Tappade gurkbitar och annat måste nu plockas upp eftersom här inte finns någon som dammsugar efter oss.

Vi var i minneslunden där han ligger och tände ljus igår. Vi ska göra en liten minnessten och ta med oss och lägga där sedan. Jag tror det skulle kännas bra att ha någon speciell stanns att ha möjlighet att gå till och tända ljus. Att han har en specifik plats som bara är hans.

Nu har vi städat undan allt efter honom.  Här finns inget som påminner om honom nu och för vår del har det varit skönt. Men jag tror det kommer dröja innan man faktiskt inser att han inte finns här.

Älskade Zingo, sov gott. Jag vet att där finns många som tar hand om dig där du är nu.

2015/02/22

Ibland går det snett

Jomen så att jag har fortfarande min rygg som bråkar med mig.

Eftersom bäckenet är roterat gör det att jag är lite sned eftersom jag blir lite kortare på höger sida. Detta fenom upptäckte den lilla telningen när vi gick in i duschen för en stund sedan.

Jo mamma nu ser jag det. Det är ju där man kan köra in handen sa hon och pekade på den fina valken som nu bildats på min rygg på grund av min snedhet. Den har liksom vuxit fram nu senaste veckan men jag har försökt att ignorera den. Jag är inte sned, jag är inte sned, jag är så jäkla sned.

Ja tack för den fina beskrivning typ. Det värmer verkligen. Not. Den där brutalt ärligheten är det snart dags att diskutera hur man lindar in i lite mer nertonade uttalade.

Ja sedan var det ett väldigt fnissande på henne när jag stod där och kastade lasso med trosorna för att få dem på mig. Tur hon kan vara lättroad.

2015/02/19

Några nyanser av grå

Tant, 40 minus, vardaglig lite grå och vanlig som smälter in i omgivningen utan att sticka ut.

Då förväntas man tydligen vara sådan också. Jag råkade idag använda ordet "fittigt" och det gav stora ögon hos omgivningen. Det var helt oväntat att sådana ord kom min mun. Det är nästan som om man väntas vara frigid eller något för att man är grå och trist. Men oj vad det kan inte bli mer fel än så för tar man motsatsen till frigid skulle det mycket väl kunna stavas frugans namn.

Likaså verkas det förväntas att man ska lyssna på mesmusik. Att meddela att man gillar lite hårdare musik får vissa att lyfta på ögonbrynen. Måste man bära nitar, tatueringar och skinnpaj för att vara rockbrud? Alltså jag tycker ju inte det men jag verkar vara lite jävig i detta.

Det är faktiskt lite trist att man blir satt i ett supertrist fack bara för att man råkar vara grå. Jag vill faktiskt inte vara grå men den delen är inte så mycket att göra åt. Men jag är jag och tydligen förvånar jag folk över att jag inte är jag som andra tror. Grå, trist och vardaglig. Så typiskt.

2015/02/12

Förödmjukad

Jag känner mig totalt förödmjukad.

Jag har då grymt ont i ryggen nu och dessa två senaste dagarna har varit riktigt blä. Idag var så illa att jag varit iväg hos massör. Bäckenet helt jäkla snett vilket lett till att höger sida var kortare. Uttryckt, utdragen och tejpad och det kändes lite bättre.

Beordrad rörelse så jag fick snällt köra hem, igen, och ut och traska. Kändes rätt hyfsat. Det gör det inte nu kan jag säga. Det är som om någon kör glödheta knivar i ryggen på mig emellanåt. Kör dem i ryggen och vrider om, om och om igen.

Så pass mycket att jag vid tre tillfällen fulbölat för att det gör så ont. Hulkande med snoret rinnande. Och som om inte det är förödmjukande nog så har kära maken fått hjälpa mig med byxor och strumpor när jag skulle ut. Hjälplös och bölande, finns inget värre.

Jag vill till jobbet imorgon men just nu hade jag nog inte ens kommit in i bilen. Jag blir så trött på sådant här. Nu ska jag väl snart försöka resa mig igen, troligtvis mer bölandes, och försöker ta mig ner i källaren utan att tumla ner för trappen och duscha. TENS:en är på laddning så jag får väl koppla upp mig sedan. Troligtvis mer bölandes. Sedan har jag fasen bölat vad jag ska på väldigt länge.

Så ja, jag känner mig förödmjukad.

2015/02/10

Att fånga en åhörares intresse

Vissa samtal leder någonstans och andra gör det inte om man säger så.

Den lilla telningen sitter med sin platta och har faderns hörlurar på sig. Hon är inne i historien som utspelas på skärmen.  Jag petar på henne och hon vänder snabbt upp blicken mot mig innan hon vände blicken mot plattan igen.

Jag petade på henne igen och var nu snabb med att fråga vad hon tittade på.

Extrema ögonblick svarade hon. Vad handlar det om då frågade jag henne. Om olika ögonblick svarede hon mig. Vilket ögonblick då fortsatte jag nyfiket fråga för att få svar. Om extrema svarade hon. Men vad är det för händelser då försökte jag istället. Jo sådana där olika händelser som man kan kalla extrema och som är ögonblick.

Det kan hända att jag gav upp där. Det här samtalet var ett sådant som inte leder någonstans. I alla fall inte om man är en nyfiken mamma som tydligen inte förstår ett skvatt om vad extrema ögonblick innebär.

Den lilla telningen är åtet försjunken i plattan i nästa avsnitt av extrema ögonblick.

2015/02/04

"Alla andra får utom jag"

Då var vi där igen men denna gången är det stora saker på gång.

"Alla andra får utom jag"

Första gången tror jag det handlade om hål i öronen. Jag ansåg att hon inte var gammal nog. Hon överlevde trotsa att "alla andra fick". Nu har hon för jag ansåg att hon var gammal nog att förstå vad det innebar både med håltagningen och vikten av renhållning efteråt.

Nu är det skillnad för nu är det inte jag som satt reglerna. Men reglerna finns och jag anser att det är min skyldighet att lära henne varför de finns och vikten av att följa satta regler.

Ja, jag pratar naturligtvis om Facebook och Instagram. Facebook har hon accepterat att det är 13 år på men det är svårare med Instagram. Diverse övertalningförsök pågår hela tiden.

Men alla i min klass har det. Vilka då frågade jag och hon rabblade några namn. Jag kan vara vän bara med dem.

Nej, nej, nej. Jag förklarar för henne att det finns en åldersgräns och den är till för att följas. Åldersgränsen är till för att skydda de som är mindre och att man först måste veta och framförallt förstå vad som händer med grejer på nätet. När de väl är postade så är det där. Det finns där i cyberrymden, fastklistrad med superlim.

Det finns åldersgräns på massa saker i samhället som ingen ifrågasätter. De finns där av en anledning och så även dessa. Och ändå har vi denna diskussion här hemma för att "alla andra får".

Jag kan väl ändå inte vara själv om att tycka att det är viktigt att visa vikten av att följa reglerna med åldersgränsen. Det är ju som vilka andra regler som helst i samhället. Så jag anser att det är lika viktigt att följa dessa lika mycket som andra samtidigt som man förbereder henne på att bli nätsmart.

Jag kan väl ändå inte vara helt ute och reser. Ibland tvivlar jag faktiskt.

2015/02/03

Mutter, mutter kan det hända att jag lät

Jag är sur. Fast kanske inte sur utan snarare besviken. Fast det är väl mer blaha tyck-synd-om-mig.

Ont i ryggen. Så pass att jag är hemma. Jag gillar verkligen inte att behöva vara hemma. Det känns alltid som om jag skubbar när jag är hemma. Det spelar liksom ingen roll vad jag är hemma för för känslan har alltid varit att andra alltid tror att man myglar. Varför det är så vet jag inte för jag är ingen som är hemma mycket, kanske en-två gånger om året. Jag är ingen som "söker" sjukdomar för att få vara hemma.

Känslan blev liksom inte bättre när jag satt på bastun på förmiddagen, denna tisdag. Värme för att kurera min stackars rygg. Så efter 1,5 timme i denna underbara värme kände jag ingen skillnad. Mutter, mutter kan det hända att jag då lät.

Så då var det dags för nästa behandling. Med ett moln omkring mig nu skulle man kunna tro att man har hamnat i något omklädningsrum för fotbollsspelare med dingdong mellan benen. Nu är det säkert så att det luktar likadant hos de utan dingdong men i ett sådant omklädningsrum har jag aldrig varit. Fråga inte.

Hade det nu varit så att jag varit tight i kroppen som de hade det kanske varit legitimt att odöra på detta vis. Nu är man då lite lätt fluffig, utan dingdong mellan benen förutom den man får låna titt som tätt förstås men ingen permanent.

Dessutom har jag nu också stoppat i mig några tabletter också. Jag tillhör den där envisa skaran, om det inte gäller huvudvärk då, som går in i det längsta innan jag stoppar i mig. Ja trots att jag då är duktig att meddela andra vikten av smärtlindring vid muskelsmärta. Smärtlindra för att få musklen att slappna av eftersom det annars hamnar i en ond cirkel där man spänner sig för att det gör ont. Se vad klok jag är. Så klok och ändå är det så svårt att efterleva själv.

Nu känns det minsann lite bättre. Det får mig att bli på lite bättre humör. Det finns hopp om att jag kommer att fixa jobba imorgon. Dock med en odör av omklädningsrum omkring mig.

2015/01/28

Det finns disträa barn och sedan finns det våra

Det finns disträa barn och sedan finns det våra. Helt ärligt.

Den stora telningen har varit av med sin telefon i en veckas tid eller något sådant. Hur det uppdagades? Jo förresten, jag hittar inte min telefon sa hon bara häromdagen. När hade du den senaste frågade vi henne varav hon svarade inte en aning.

Detektivarbetet började sedan. Först vändes hennes rum in och ut. Under sängen, i sängen, i lådor, i gaderober ja precis överallt. Sedan vändes resten av huset in och ut (hade vi varit lugna och sansade hade vi insett att detta hade varit ett ypperligt tillfälle att göra en storstädning på när vi ändå var och drog överallt men nu var vi inte det). Under, i, på, och bakom allt. Ingen telefon fanns att hitta.

Kontaktade kompisar hon varit hos och bad dem titta och leta hemma hos dig. Nopp, ingen telefon. Suck, jag kände bara uppgivenhet och orkade inte ens bli arg.

Så har dagarna gått och vi har lyft på lite saker som man redan lyft på tio gånger tidigare för att kolla om den inte är där. Igår kom vi till insikten att telefonhelvetet var borta, lost for ever.

Fadern frågade henne idag, bara lite sådär i förbifarten om hon hittat den.

Ja, just det den låg på mitt fack i skolan.

Äh, va? Sitt fack, där hon hänger jackan säkert tio gånger om dagen. Facket som är tomt i vanliga fall. Ja, just i det facket låg hennes telefon. I tre dagar har vi letat som galningar och den har legat helt öppen.

Det är till och med så disträt att jag faktiskt funderar på om någon hittat den och lagt den där till henne. Men jag kan ju inte vara säker.

Men ja, ja nu är den hittad. Hoppas vara hon lärt sig något om av händelsen som till exempel lyssnar på sin mor och far om att telefonen ska ligga i väskan.

Tvivlar på det dock. Älskade disträa unge.

2015/01/27

Hon är mysko, den där Signe

Hur du vet att en katt vill gå ut.

Hon kommer rusandes förbi dina ben och gör en tvärnit en halv meter innan dörren vilket leder till en rejäl bredkas mot dörren. Hade man haft mjukare trägolv hade det varit ordentliga märken efter hennes klor i tvärniten.

Hon lyckas alltid stanna med nosen en millimeter från dörren. Och sedan börjar det intressanta.

Stirra-på-dörrspringan-tills-den-öppnar-sig sittningen. Jag vet inte om hon faktiskt tror att dörren öppnar sig genom utstirrning men det verkar så. För hon bara sitter där, konstant med blicken in i dörren och nosen intryckt i dörrspringan. Inte ett jamsande eller något annat som gör tvåbeningarna uppmärksammade på att man vill ut. Det är bara den magiska blicken som gäller för förr eller senare så kommer dörren öppnas av nerstirrning.

Ja, det är samma katt som blir euforisk, på riktigt alltså, när vi tar upp granen så att hon kan mumsa i sig kastglitter i en rasandes fart för att sedan lämna pimpade spyor lite över allt.

Ja, det är samma katt som gärna tuggar i sig hundmat, torrfoder, som fastnar i gommen eftersom de är för stora och tvåbeningarna får pilla loss det vilket inte är det lättaste eftersom hon då verkligen inte vill vara samarbetsvillig.

Ja, det är samma katt som så fort man köpt nytt halsband och hon varit ute, efter att ha stirrat ner dörren förstås, kommer hem utan. Jag skulle vilja hitta hennes gömma med halsband. Borde vara värd en förmögenhet med tanke på hur många där måste ligga samt att de är helt nya också.

Hon är mysko, den där Signe

2015/01/22

Hur kan vi låta våra barn få denna syn på andra?

Jag blir så arg och ledsen.

Mamma stämmer det verkligen att det är invandrarna som gjort att Kalle ska slutas visas på jul för att de inte tycker om det frågade den stora telningen mig.

Jag blev helt paff av hennes fråga men hämtade mig snabbt och började förklara så gott jag kunde så att hon skulle förstå.

Nej, det är absolut inte invandrarnas fel att de gjort ändringar både i Kalle och andra sagor. Invandrarnana har inget alls med det att göra. Anledning att man valt att ta bort vissa bilder och ord är att man idag förstår bättre hur de kan kännas för andra människor att se eller höra. De blir ledsna och det är viktigt att försöka förstå att saker omkring oss förändras.

Det är inte lätt att sätta ord på saker som en annan känner som naturligt. Det är naturligt att förstå andras känslor över nidbilder och fula ord. Det är inte min rätt att försvara min rätt att göra saker och använda ord för att de alltid gjorts och används trots att det skadar andra. Saker förändras och det gör vi också. Det är i alla fall vad jag vill tro.

Men vi står och stampar på samma ställe fortfarande och inte nog med det så överförs denna syn på våra barn. För när jag frågade henne vad hon hört det så var det från en kompis.

Så istället för att lära våra barn tolerans, empati och ett öppet sinne så ges det fortfarande till många en trångsynthet och misstroende mot andra människor.

Så istället för att förstå och förklara för dem varför nidbilder och fula ord tas bort så är det lättare att skylla på andra som inte har med saken att göra.

Jag kan inte förstå att man inte ser och förstår varför saker förändras. Vi kan inte fortsätta att sitta med skygglappar och låtsas om att historian, som både är farlig och mörk, inte betyder något idag och att den är glömd och av den anledningen är det ok att använda ord och bilder. Jag vet faktiskt inte hur man ska få folk att förstå detta eftersom det konstant är försvarande om deras rätt eftersom det alltid varit så. Det är liksom ett moment 22. Ledsamt är vad det är. Och det är ledsamt att vissa barn får denna syn för att vissa föräldrar inte vill förstå vad empati innebär. Det är inte bara ledsamt utan tragiskt.

Blad 22

2015/01/21

Ridå igen

Kära maken satt och funderade.

När du är iväg och tränar ska jag passa på att träna här hemma också sa han.

Den lilla telningen, som har en förmåga att få öron som små trattar emellanåt, satt i rummet bredvid och frågade vad han skulle träna.

Han ska träna på att ligga på soffan svarade jag henne.

Ett fnittrade hördes från rummet bredvid. Men mamma då, det behöver han inte träna på för det är han redan duktig på. Till och med jätteduktig på det.

Boom.  Ridå för kära maken.

Blad 21

2015/01/20

Idag är jag inte så kaxig

Nu jäklar är tant på gång.

Testade den andra gympan igår. Träning med styka och genomgång av hela kroppen. Så när man låg där på mage och de instruerade hur man skulle göra och man kom på sig själv med att småfnissa över tanken att jag skulle göra de sakerna.

Problemet med mig nu är att jag fortfarande tänker att jag inte orkar eller klarar av vissa saker. Jag klarar av fasen så mycket mer än vad jag tror. Kanske inte alltid så värst graciöst eller sexigt men fy tusan vad jag kan. Jag har minsann en helt ok grundkondition som jag känner mig hyfsat stolt över. Visst den kan bli mycket bättre men jag har inga problem att köra en timmes gympa. Problemet är snarare att musklerna protesterar över behandlingen.

De protesterar och jag utmanar att köra dem tills de skakar av utmattning. Man måste nog vara lite S&M för att gilla det här med att köra musklerna till de skriker stopp.

Idag är jag dock inte så kaxig. Jag är inte kaxig alls faktiskt. Jag har träningsvärk uppifrån och ner. Jag har musklerna som protesterar på ställen jag trodde var omöjligt att få träningsvärk på. Jag ålade mig precis ur mitt linne då jag knappt klarar att lyfta armarna över huvudet. Underbart.

Kan undra om det är lika underbart när jag ska genomföra gympapasset som är imorgon. Tvivlar på det. Men vem säger att det ska vara enkelt och att man ska glida genom.

Blad 20

2015/01/18

Ridå

Den lilla telningen tittade på sina fingrar.

De blir alltid så skrynklig i duschen sa hon. Och titta på mina fötter sa hon och lyfte på sin ena fot för att visa. Precis sådär skrynklig som gamlingar är fortsatte hon.

Hon tittade upp på mig där jag stod och torkade hennes hår.

Ja som du mamma avslutade hon.

Boom, ridå.

Blad 18

2015/01/17

Vad är det som gör att det blivit som det blivit

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skiljer nu från för, förutom tiden då.

Den stora telningen ska följa med en kompis och dennes storasyskon till stan. Föräldern frågade om det var ok att de själva gick rundor i stan för denne kände inte för att gå rundor igen då denne ofta var där för att barnen ville. Alltså som en helt vanlig förälder idag.

Så jag kom att fundera på vad som skiljer från vår tid. Vad det är som gör att det blivit så som det är.

När jag var 10-11 år tog jag och kompisar själva bussen till stan för att handla. Det var inga konstigheter då. Vad var det som gjorde att föräldrar till oss 70-talister tyckte det var ok medan vi själva som föräldrar inte kan tänka oss att skicka våra barn med buss eller tåg.

För visst måste det vara så att en 11-åring är en 11-åring oavsett när i tiden vi befinner oss. Eller är det så att vi själva blivit så överbeskyddande att vi inte låter dem mogna med eget ansvar?  Curlar vi sönder våra barn av rädsla att något ska hända dem?

Bryr vi oss mer om våra barn och har vi mer känslor för våra barn än vad våra föräldrar hade för oss? Jag har svårt att tro att det är så. Men ändå skiljer sig våra sätt så otroligt mycket över hur uppfostran ser ut.

Så frågan kvarstår vad det är som gör att det vi som barn fick göra skulle vi bara drömma om att låta våra barn göra. Är det så "enkelt" att det faktiskt är samhällsklimatet som gör oss rädda. Eller är det vi själva som är så slappa i vår uppfostran att många barn inte vet hur de visar respekt för varandra och andra människor? Att det är detta man är rädd för att de ska möta om man släpper dem? Eller det är en kombination på allt?

Funderingen startade med en fråga och slutade med tio. Jag har inte blivit klokare utan tankarna snurrar nu ännu mer. För visst måste det finnas ett svar?

Blad 17 

2015/01/16

Shit, jag har blivit min mamma

Shit, jag har blivit min mamma.

Den stora telningen sitter och visar att hon kan titta i kors.

"Gör inte så, ögonen kan fastna"

Boom, där var det. Hur mycket mer min, eller vilken annan, mamma kan man bli. Det är liksom samma sak som om man skulle yppar att de måste vänta en timme mellan mat och bad.

Då trodde man på att det faktiskt var så. Det är i alla fall vad man vill tro. För inte kunde ens egna föräldrar vara så uträknade, som man kanske själv kan vara som förälder, att det faktiskt var för att få en stunds vila från vaktande. Fast så lugnt var det kanske inte när vi tre konstant tjatade systrar om inte timmen gått så man kunde fortsätta bada.

Har dessutom svårt att äta äggamackor idag eftersom det var standard att äta på stranden. Kalla, skivade ägg på en limpsmörgås som knastrade lätt i munnen. Inte av dåligt skalade ägg utan för att de var lätt pudrade med sand som flög rundor. Till efterrätt blev det Pågens gifflar. Alltid. Dessa såg man förstås till att få direkt efter äggamackan för vem hade lust att behöva vänta en timme till senare. Inte denna donnan i alla fall.

Men vi blir verkligen våra föräldrar. Kanske inte blir, blir men mycket man gör kan man härleda från mamma.

"Hur svårt ska det vara att lägga tvätten i tvättkorgen?"

"Hur svårt ska det vara att bara städa rummet?"

"Ta ut disken från ditt rum."

"Sluta bråka"

Herregud, snacka om eko, eko, eko.

Blad 16

2015/01/14

Men annars är jag normal

Hur man normalt, definition valfri på ordet normalt, tar sig in i ett rum man normalt inte brukar vara i. Det kan hända att det är ett rum i en källare, naturligtvis inredd sådan, som man inte brukar vara i men ändå kan gå in och ur några gånger om dagen om det vill sig illa.

För så fort man öppnar dörren händer det. Avsökarblicken startar.

Dörrkarm, uppe, nere, runtom. Steg in. Vänster hörn, höger hörn. Tak, tak. Lister, lister. Golvsvepning med blicken.

Säkert att fortsätta in för att öppna nästa dörr. Samma avsökning görs innan man säkert kan gå in.

Problemet är bara att man inte gjort avsökningen bakom sig så när man vänder sig hoppas man på det bästa.

Ibland är inte turen men en. Ibland, ja eller någon enstaka gång, så sitter den där. Den sitter där och stoppar den enda utgången som finns. Sitter där och stirrar på en med en blick som smider planer hur den ska göra slut på mig.

Tankarna flyger i rasande fart i huvudet hur det stora problemet ska lösas. Det brukar sluta i ett panikartat skrik.

Skriket skrämmer inte odjuret som bara har en tanke. Jodå, jag vet nog att det är så. Världsdomination.

Ja, tillslut kommer kära maken till undsättning och räddar mig när han drar fram snabeldraken och som ett under försvinner odjuret in, naturligtvis skrikandes att den nog ska hämnas och skicka andra till oss. Det stämmer ju när jag nästa gång står öga mot öga med en Mr Spidder. Jäkla otäckingar som tror att de får vara var de vill.

Men annars är jag normal

Blad 14

2015/01/13

Inför min våta blick

Jag puffade upp kuddarna och sjönk ner i soffan. Med längtansfulla blick följde jag hans minsta rörelse. Musklerna på hans bara, svettiga bringa spelade för varje rörelser han gjorde.

Jag suckade en längtansfull suck. Med ens insåg jag att jag nog börjar bli tantsjuk. Så tanksjuk att det gör gott i hela mig att få titta på 25 årigt lammkött. Inte för att jag inte har gott kött hemma för det har jag. Men att få vila ögonen på denna unga muskulös lilla godbit är liksom precis vad en tantsjuk tant kan behöva ibland.

Att han sedan självmant går rundor med bar bringa och visar upp sig med diverse övningar för att få en att tappa andan ännu mer gör inte saken bättre. Man bara är där och hoppas att han gör någon extra övning. Snälla, bara en till viskar man nästan. Allt inför en våt blick, min våta blick.

Jag har mött honom nästan varje kväll under ett tag nu, med kära makens tillåtelse förstås, och varje kväll utstöter jag suckar av vällust.

Men visst är det tillåtet att vara lite tantsjuk. För det är inte mycket som slår detta lammkött. Arrow is da shit.

Blad 13

2015/01/12

Några få fina exemplar

Ibland får man känslan att man är lite ensam om vissa saker. Kanske inte helt ensam men ett av några få fina exemplar.
Löpningen är nu upptagen igen efter några veckors frånvaro. Härligt, härligt men fy sjutton vad sakta det går. Sakta, sakta tar jag mig framåt och jag får påminna mig om att det inte gör något. Att tro att jag ska ha samma fart som jag hade i somras är helt realistiskt naivt. Tyvärr är man inte alltid realistisk men det är det jag måste intala mig själv att vara. Men snart smäller det till och jag kommer att pinna milen igen med hyfsad fart. Längtar lite faktiskt och med små babysteps så är jag där fortare än jag tror.

Kvällens lilla runda var dessutom i regn. Älskar att springa i regn. Inte spöregn men lätt regn. Det känns lätt av någon anledning men varför vet jag inte. Känns bara så befriande på något vis. Liksom lättare att rensa skallen. Och rensa skallen behöver en grubblare som frugan. Underbart, underbart.

Löparnörd, fint exemplar.

Nu börjar dessutom gympan på onsdag. Det har varit uppehåll några terminer så det ser jag fram emot. Det kan bli en riktigt bra vår. Heja mig.

Blad 12 

2015/01/11

Det är vad jag hört av en vän i alla fall

Det finns vissa saker som är bra att tänka på när man gör vissa saker.

1. Att köra ett ordentligt benpass en lördag känns kanske som ett bra val med tanke på ledighet. Dagen efter känns det inte alls som en bra idé. Det kan till och med kännas som om det faktiskt aldrig är en bra idé att köra ett benpass och tankarna vandra att man troligtvis inte är riktigt klok. För vid varje rörelser och uppresning är det som om varenda muskel i låren och rumpan skriker att det där vill de inte vara med om utan de vill bara ligga där i sin soffa. Låt oss vara.

Dag två, måndagen, kommer man med tårar i ögonen ta sig upp och ner i trappan på sitt kontor. Tanken har slagit en att man faktiskt borde gå baklänges ner för att slippa se ut som om man gjort ner sig. Den där känslan att benen inte klarar ett steg till utan kommer att tvärnita mitt i trappan samtidigt som resten av kroppen inte fattar det. Den känslan av hatkärlek till legday.
Det är vad jag har hört av en vän i alla fall.

2. Att börja äta det där danska rågbrödet igen, fullproppat med härliga, hela rågkärnor och annat gott, och tro att magen mår bra på det. Alltså det är kanske så att magen mår bra på det när den vant sig igen. Typ efter ett tag. Några som dock inte mår bra på det danska rågbrödet är omgivningen. De klagar högljutt med lätt ulkande läten. En dam luktar hallon. De håller inte med och sätter upp fingrarna som ett kors mot en. Vik hädan väser de. Nästan.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

3. Att tekniska grejer har en helt obeskrivlig avsky mot en. Som när man ska spola det där pausade programmet och naturligtvis gör likadant som alla andra men den tekniska prylen känner av att denna gillar vi inte så vi spolar tillbaka, säg två timmar, istället för bara fram över reklamen. Vi får denna person att känna sig helt värdelös som inte ens kan spola men vi gillar det. Men det är ju bara denna personen, alla andra låtet vi fixa det utan problem. Ja, då är det bättre att ge fasen i att ens försöka igen. Att det ska vara så svårt att bli omtyckt liksom.
Det är vad jag hört av en vän i alla fall.

Ibland är det tur att man hör en hel del av vänner så man slipper prova själv. Det har jag hört av en vän i alla fall.

Blad 11

2015/01/10

Kodak-moment

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Eller det blir kanske som det blir för att man inte tänket.

Kära maken fyllde på burken med Oboy. Den lilla telningen tittade ner i den med förvånad blick.

Men skopan då sa hon. Var är de? Kära makens min är ett sådant där Kodak-moment när han för en bråkdel av en sekund fick en sådan där tom blick innan det slog honom.

För att även den yngre generationen, om det nu finns några sådan som mot förmodan hänger här hos mig, så är det så att förr i tiden så fanns inte sådana där kameror som man kunde ta 200 bilder i minuten för att sedan välja det bästa. Då fanns kameror med en filmrulle, som tillverkades av bland annat Kodak, som man stoppade in i kameran och då hade man 24 eller 32 bildet att ta. De var värdefulla och man fick välja tillfällen med omsorg innan man tryckte ner knappen. Man valde helt enkelt sitt moment. De där momentet som man verkligen vill förverkla. Sedan fick man ta ut rullen när den var slut och skicka iväg den för att sedan få tillbaka sina bilder i fysisk form. Nu visade det sig att alla Kodak-moment inte alltid var sådär wow när man fått med halva huvud, små pluttar borta i fjärran som man inte kunde urskilja om de var människor eller bara myror eller konstiga orber som var helt oförklarliga. Det var det man fick. Jag lovar att att det verkligen fungerade så då, back in the good old days.

Detta var ett sådant när det liksom sjönk in att den där skopan troligtvis låg i botten på den nu påfyllda burken med brunt, puderfint pulver. Längst ner under allt alltså. Efter lite grävande hittades den dock och ordningen var återställd.

Sådant skulle man ju aldrig lyckas med själv och absoluta aldrig gjort heller (harkel, harkel). Och om, jag säger om nu, så är jag glad ingen kunde se det Kodak-momentet.

Blad 10

2015/01/09

Up yours

Samtal vid middagsbordet kan ibland få lite tvära kast och det är inte alltid som vi vuxna tänker på vad vi pratar om.

Kära maken har haft problem med magen ett tag och har nu äntligen fått tid hos läkaren. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att bli färdig att ringa det där samtalet men det var kanske inte det jag skulle ta upp.

Så där sitter vi då, och mumsar taco leve tacofredagen, och han börjar fundera på rektuskopi (stavas det verkligen så) varav vi naturligtvis börjar diskutera detta. Tjejerna ser lite fundersamma ut och den lilla telningen frågar vad det är.

Det är en liten kamera som man för upp i rumpan för att se hur tarmarna ser ut och om de mår bra svarade jag. Jag la till lite snabbt, efter att ha sett den lillas skeptiska min, att det inte var en sådan stor kamera som mammas. Nu tittade hon på mig med en jag-är-inte-dum-min och meddelade att det förstod hon faktiskt.

Samtidigt meddelar den stora telningen att vi kanske inte behöver diskutera sådant här vid middagsbordet. Ops, naturligtvis inte. Men kommer man från vården så är det inte alltid säkert att man tänker på att andra tycker sådant är lite äckligt. Som förre detta undersköterska i äldreomsorgen var rasterna och matstunderna den tiden man hade möjlighet att träffa och diskutera med sina kollegor. Allt utom slem var ok för de flesta och det lever liksom kvar. Arbetsskadad deluxe.

Men vi slutade naturligtvis och meddelade att det var bra att de stoppade oss. Ibland kan vi faktiskt vara lite tankspridda men nu vet de i alla fall vad en rektuskopi är. Dock återstår att se vad kära maken tycker om det sedan om han råkar ut för det.

Blad 9

2015/01/08

Blottad

Alltså det är fasen inte ok. Det är fasen inte ok någonstans.

Det ska inte behöva gå så långt som det gjort. Att man bara släppt det och låtit det pinna iväg.

Sensommar, tidig höst sprang jag milen utan några större problem. Jag kände mig lätt i kroppen och stegen bara flöt.

Så kom hösten och mitt mående föll med förkylningar och halsont om vartannat. Yrsel lite till och från så fort jag kom igång med träning. Måendet föll mer och så var den där förbannade spiralen igång.
Den där känslan av tyck synd om sig själv som så skönt botades med något gott att stoppa i munnen. Tyck synd om mig lite till eftersom jag är så korkad och lite mer gott in i gluggen. Kom igång med träning för att åter falla ner när något kröp på mig.

Och all den där tyck synd om mig har nu resulterat i att min fina siffror på -34 nu istället har hamnat på -26. Det är fasen inte ok. Och det värsta är att jag vet mitt beteende och varför men jag kan inte stoppa det för jag vet inte hur jag ska bryta spiralen. Fast egentligen vet jag nog men det är så svårt när man mår så bra att det för stunden. Och det är väl det jag vet. Att det enbart är den lilla stunden av tillfällig tröst som ger mig tillfredsställelse. Inget mer.

Så blir man nästan rädd för att försöka hitta tillbaka igen på grund av att man inte vill misslyckas igen. För jag vill verkligen inte misslyckas mer. Jag vill bara hitta tillbaka till den person jag faktiskt hittade under tiden som kilona försvann. Jag vill hitta henne igen och jag vill känna mig nöjd som hon gjorde och jag vill vara hon.
Jag vill faktiskt bara sluta känna mig misslyckad med mig själv. Avskyr att den känslan är tillbaka men förstår varför när jag hela tiden bara ramlar ner igen eftet ett litet, litet framsteg. Jag vill bara att jag ska må bra på riktigt.

Jag vågar knappt säga igen att det är dag. Det är dags att bryta spiralen. Det är dags att hitta henne igen. Måtte hon finnas kvar bara för just nu känns det inte som det. Men det måste hon göra. Visst måste det vara så?

Blad 8

2015/01/07

Zombie-apokalyps?

Måndag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Det enda som hördes var skrapan som frenetiskt arbetade sig genom isen på bilrutorna. Jag körde iväg och kände mig som den ensammaste människan i värden.

Zombie-apokalyptisk känsla när jag mötte en bil på hela vägen. En ensam bil lika vilse som jag, letandes efter andra. Lite otäck känsla.

Onsdag morgon. Klockan ringde och jag masade mig ur den varma omfamnande sängen. Hela huset sov och tystnaden var total. I alla fall en liten stund. Sedan var kära maken vaken men han var en klok kär make så han höll sig, tyst, i bakgrunden. Gjorde mig klar och gick ut i den kalla, mörka morgonen. Skrapan arbetade frenetiskt bort isen på rutorna. I fjärran hördes ett tåg och några hus bort startade någon en bil. Jag körde iväg och kände att nu är allt som vanligt igen. Någon smart person hade nu hittat botemedlet mot Zombie-apokalypsen och jag var inte längre ensammast i världen.

För hur skönt det än är med helger och ledigheter så är det fasen ganska skönt när allt blir som vanligt. Att få rutin på vardagen. Att barnen lägger sig i tid. Att middagar planeras.

I alla fall en vecka eller så innan man inser att det är för jäkla skönt med lite helger och ledigheter och slippa alla rutiner.

Blad 7

2015/01/06

Mayday, mayday. Missing in action.

Mayday, mayday.

Jag efterlyser en liten, liten varelser. Jag har aldrig sett den själv men jag skulle tippa på en storlek av en tumme. Vingar på ryggen och en pengarpung på magen,  stor nog att rymma guldpengar.

Jag skulle tippa på att varelsens gps antingen blivit störd, vi har ju inte den bästa teckningen häromkring, eller så har den gått sönder eftersom den inte hittat hit igen.

Jag är nu orolig att denna stackars, lilla varelse irrar rundor själv där ute i mörkret eftersom den inte var här igår och inte kommer att komma i kväll heller verkar det som.

Tandfen, missing in action. Det är tur att det är den stora telningens tand som ligger och väntar på att bli utbytt mot guld eftersom den stora telningen faktiskt är lite disträ och troligtvis inte ens tänker på att den ligger där.

Men samtidigt borde tandfen ha bättre koll och fungerande gps eftersom vi hade en incident med den lilla telningens tand förra gången gps:n gick sönder. Det var minsann inte så lätt att försöka förklara det.

Så skärpning Tandfen, skärpning.

Blad 6

2015/01/05

En av hemligheterna som superhjältar har

Superhjältar är faktiskt inte alltid bra att ha. Man skulle kunna tro att det bara är av godo men låt mig påvisa motsatsen.

Här hemma har jag nämligen en med superhörsel. Superhörsel innebär faktiskt lite problem. För är det så att om man som normal förälder faktiskt har gömt något gott som man faktiskt vill ha själv så är det bra att låta det ligga till den lilla med superhörsel faktiskt klockat för kvällen.

För jag lovar, trots hörlurar på så kommer hon att höra när skåpet öppnas. Man kan försöka smyga upp den bäst man vill men jag lovar att det kommer inte att hjälpa. Och i samma stund som den där goda biten som man spara för eget bruk, japp så egoistisk kan denna donnan vara trots att hon är en mor, så kan man ge sig tusan på att den lilla kommer hoppla-skuttandes. Ytterligare ett superhjältedrag då det inte fungerar att gå utan det faktiskt verkar finnas någon magisk hoppstylta inbyggd.

Vad har du i munnen mamma? Inget försöker man säga lite oberört samtidigt som man försöker placera den goda biten så det inte ska synas. Men vad har du i munnen mamma? Hon har inte bara superhörsel utan även supersyn. En lakritskaramell blir svaret till slut för att få mumsa i sig den goda icke lakritskaramellen. För lakrits går inte hem hos en superhjälte.

Och ja, jag kan med säkerhet antyda att det är ett fullt normalt beteende för en normal förälder. Dock har jag inte kommit på hur den lilla superhjälten gör för att emellanåt stänga av inte bara superhörseln utan även den vanliga hörseln. Men det är väl en av de där hemligheterna som superhjältar har.

Blad 5

2015/01/04

Har lärt mig att blunda för det

Alltså jag kan faktiskt bli lite provocerad av detta med bäst föredatum.

Framförallt när vissa faktiskt verkar tro att det per automatik faktiskt är otjänligt efter det utsatta datumet. Jag erkänner, jag var sådan innan och kunde inte tänka mig att använda mjölk som var en dag gammal. Det kunde periodvis innebära att jag slängde massor med mat för att jag enbart gick på det förrädiska datumet.

Det är ju faktiskt så att produkter inte skrumpnar ihop och möglar eller surnar bara för att datumet säger så. Jag har faktiskt lärt mig att blunda för datumet och använda kära makens lukt- och smaksinne. För även om jag inte tycker att det luktar litar jag inte riktigt på det utan kör ner hans snok i det också för att få det godkänt. Smaka har jag lite svårare för så det är han som får offra sig.

Men jag använder utgångna produkter. En dag ellet två brukar jag inte ens reagera över längre men är det längre så luktas det på. Håll i er men jag har till och med använt veckogamla mejeriprodukter till matlagning. Hälla mjölk i kaffet är också ett bra test, man ska dock ha mer i kannan ifall det går åt skogen, eftersom det komner att märkas om mjölken är gammal. We have a flowter.

Det jag faktiskt har svårt för är när saker varit öppna ett tag. Där har vi min akilleshäl. Jag kan inte äta till exempel påläggsskinka som legat öppen några dagar. Det går helt enkelt inte. Tycker det både luktar och är superslemmigt då. Men kött överhuvudtaget är lite äckligt. Tycker allt kött luktar illa medan kära maken varje gång jag kör fram ett paket med kött till honom för godkännande påpekar att jag kommer att känna om det är gammalt.

Så jag tycker faktiskt att vi alla lite till mans faktiskt ska tänka lite på vad vi slänger i matväg. Det är inte ok att hälla ut en mjölk för att datumet säger det. Vi måste tänka lite på det slöseri vi håller på med i vårt välfärdssamhälle. Alltså slit och släng är inte ok bara för att vi kan.

Då lukta, smaka och tänk lite mer så kommer vi kanske minska matsvinnet lite.

Blad 4

2015/01/03

Traditioner

Ikväll suger vi ut det sista av jul och nyår.

För som att påsk har sina ägg och chokladharar och midsommar har sina kransar, stångar och snapsar så har även jul och nyår sitt.

För när vi nu njutit av god mat, dock inga överraskningar precis eftersom det år efter år är Jansson, skinka, brunkål och sillar, och umgåtts med våra nära och kära när mannen med det stora skägget kommit. Dock missade vi honom i år även om han varit och lämnat ett och ett annat paket under granen.

Vi har avslutat året tillsammans med underbara vänner och varit med om ett frieri och skålat in det nya under en färgsprakande himmel. Allt som ska göras är gjort och nu avslutar vi det.

Vi spenderade årets första dag genom att se hur alla von Trappare brister ut i sång var de än är, vi funderade på att införa detta men tjejerna dissade det tvärt, medan de dansade på bergstoppar. Ivanhoe valde dessutom fel brud som vanligt också.

För alla högtider har sina traditioner. Och ingen jul och nyårshelg är komplett utan John McClane.

Igår sprang han halvnaken i en skyskrapa och räddade alla. Idag är han snart halvnaken igen, ja eller kanske inte men bilderna lever från gårdagen, och springer runt på en flygplats och räddar alla. Och jag njuter av att se hur han behandlar skurkarna och svarar med rappa kommentarer. Precis som det ska vara.

Vissa traditioner vill man verkligen hålla fast vid. Halvmögiga, halvnakna män är sådana.

Blad 3

2015/01/02

Skamligt förslag

Jag börjar tröttna sa han. Jag stirrade på honom med en iskall blick. Allvarligt frågade jag honom. Han nickade men såg inte på någotvis ut som om han hade några skuldkänslor.

Jag tycker det är dags nu sa han. Dags att våga ta steget och prova annat. Jag fortsatte stirra på honom och nu hade min mun, i ren förvåning över detta plötsliga, antagit en lite halvöppen form med hakan lätt hängandes mot bröstet.

Menar du verkligen allvar frågade jag honom igen med skeptisk röst. Han nickade bestämt.

Jag började fundera på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi slänga bort allt vi hade bara för att vi tagit det förgivet? Skulle jag hålla fast vi att det var bra som det var eller jag skulle våga ta språnget? Jag kan fortfrande inte bestämma mig om det är värt att kämpa för eller om jag bara ska ge upp. Är det dags att gå vidare?

Den obligatoriska tacofredagen är i fara. Kära maken föreslog att den skulle skrotas. Jag tror det krävs lite mer övertalning för att han ska få genom detta skamliga förslag. Verkligen mycket mer övertalning och kanske en och en annan massage.

Blad 2

2015/01/01

365 tomma blad ligger nu framför mig

365 tomma blad ligger nu framför mig skrev jag igår på min status. De ligger där och väntar på att bli skrivna. Skrivna med mina händelser, med mitt liv.

De kommer att bli skrivna men innehållet ligger gömt i dunkel även för författaren. Författare som bara längtar efter att fylla dem med spännande berättelser.

Jag vet att varje blad inte kommer att fyllas med det jag önskar. Det är så livet fungerar och det är det som är det realistiska men jag kommer att göra allt i min makt att faktiskt fylla dem med det jag önskar, från vardag till fest.

När jag sitter och funderar på de 365 dagarna jag nu fyllt så kan jag inte riktigt ta på vad de är fyllda med. Det har varit mycket inre stress och yrsel som dominerat och när jag nu sitter här med mina blanka blad vill jag inte fortsätta fylla dem på det viset.

Hur jag ska göra då vet jag inte men genom att försöka ge saker och händelser eftertanke så vill jag ta mig tid och fundera på saker. Inte fundera på saker som jag inte kan göra något åt. Det hjälper inte att fundera och oroa sig över saker som jag inte har någon som helst verkan över.

Det låter så lätt när man skriver ner det men sedan ska man leva efter det också. Men jag tror att bara genom att bli medveten om saker så ger man även eftertanke på det.

Så jag tror att det kan bli en mycket bra bok när den är klar och de 365 tomma bladen är fyllda. Fyllda med mitt liv.

Blad 1.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails