Herregud vad många faser man ska ta sig genom längst med livet. Det är orala, anala, oidipala och vad dom nu heter. Ja det där är sådan där vetenskaplig psykologi som listar en massa faser man ska genom. Fast dom bara kommer, som alla faser egentligen, och man behöver inte tänka på det så mycket. Det är väl mest oroliga föräldrar som kontaktar dom som vet mycket om barn som får reda på detta.
”Han sover inte och vill inte äta och vill bara klänga på mig” “Ja du vet väl att det är en oidipal fas vid den åldern som är sådan” kommer svaret garanterat bli.
Sedan tillkommer dom där faserna som ingen kan förklara. Det är säkert någon som kan men det låtsas vi inte om just nu i alla fall. Dessa faser kan vi väl kalla musikfaser. Och låt mig säga något om musikfaserna. Dom är otroligt många och lika fort som dom dyker upp kan dom försvinna. Men i likhet med andra faser försvinner bara den som man var i för att lämna plats åt nästa.
För att gå in i dessa faser behövs ett stort tålamod och kanske en eller två koppar kaffe. Köffe går också bra om man är student och handlar i lågprisbutiker. Man måste dessutom ha en lite förståelse för att undertecknad kan verka lite knas men förståelsen kommer in i att det faktiskt inte är så.
Fas 1. Denna musikfas minns jag inte så mycket av. Det var väl mest vaggvisor innan pappa började introducera Secret Service och Dire Straits. När jag överlevt denna fas, som gett mig men med Mark Knopflers gitarrspelande så överlämnade jag i nästa.
Fas 2. Detta var en härlig fas, 80-talsfasen. Det var då man spelade in delar av Tracks på band för att få det bästa. Jag satt där, reda att trycka ner rec och play för att få in Imperiets “Var e vargen” eller någon annan härlig dänga. Detta egeninspelade band kunde jag sedan lätt sätta in min vita, lite avundsjuk på kompisar som hade rosa, Walkman och ha med mig. Naturligtvis fick man vara rädd om batterierna för dom växte minsann inte på träd och var dyra. Och när man inte hängde på knapparna för att spela in Tracks så hängde man på något disco, spelade ingen större roll om det var Pulsen eller om det var ett kvartersdisco, och dansade loss till Taylor Dayne eller dansade tätt intill till Alphaville. Och det var väl här andra viktiga faser i livet började. Man skulle kanske kunna kalla dom experimentella faser fast dom tar vi en annan gång.
Fas 3. Detta är lite av en idolfas. Min idol just då var min storasyster och jag tyckte hon var så cool. Hon råkade då lyssna på hårdrock så naturligtvis var jag inne på det också då. Judas Priest, Scorpions, och Europe. Fast Europe var väl snarare en kompis brors fel. Kanske mest för att han hade det där härliga hårdrockshåret, stort och så fluffigt det kunde bli. Detta är en fas som legat lite i bakgrunden hela tiden, inser jag nu si sådär 25 år senare.
Fas 4. Det blev en helomvändning för mig när min vän på högstadiet envisades att jag skulle lyssna på Depeche Mode, Nitzer Ebb och Front 242. För från hårdrockare blev jag plötsligt syntare. Fast denna fasen innebar gränsen mellan 80 –och 90-tal också. Detta innebar att jag kom in på 15-årsdisco på Balders och Silverdalen, dock som minderårig. Så samtidigt som jag var lite smygsyntare kom den där typiska 90-talstechnon. Fast 90-talet har ingen specifik musik tycker jag. Men vem minns inte Snap, Ace Of Base, Dr Alban, The Creeps och Leila K.
Fas 5. Det är denna fas som jag fortfarande har inom mig oavsett vad jag är i för annan fas. Jag vet inte vad vi ska kalla den men kärleksfasen kanske. Det var då min stora kärlek kom in i mitt liv och med honom kom lite annorlunda musik på köpet. Det var mörk och deppigt och helt underbart. Det tog ett tag att gilla The Cure men när dom sitter så sitter dom. Har bara varit iväg och sett dom en gång eftersom andra gången vi var iväg var det strejk i Frankrike. Så I blame the franche för denna miss och kommer därför aldrig besöka detta land. Sisters of Mercy gillade jag med en gång och det var så jäkla häftigt att få se dom i höstas. The Mission är nog ändå dom som jag totalt älskar. Älskar Waynes röst och jag kommer nog att sörja att jag aldrig får se dom. Åh, jag vill verkligen.
Fas 6. Detta är en sådan fas som innehåller korta stunder med diverse artister. Det har varit en liten Di Leva-fas, Wilmer X-fas, Joss Stone-fas, Morrissey-fas, The Police-fas, Pixies-fas, Madonna-fas för att nämna några. Korta men väldigt intensivt lyssnande av en och samma artist tills jag i princip nästan kräks på dom. Har jag lärt mig något av det? Inte ett jäkla dugg för jag gör så fortfarande.
Fas 7. Detta är en riktig Girls, Girls, Girls-fas. Det var Lady Gaga, Marina and the Diamond, Florence and the Machine, Bat for Laches, Niki and the Dove.
Fas 8. Det är nog den nuvarande fasen skulle jag tro. I denna fasen är jag tillbaka i den hårda fasen igen. Linkin Park, Iron Maiden, In Flames för att bara nämna ett fåtal. Nu är det mycket hårdrock som gäller och för några dagar sedan gick jag in i en Rammstein-fas. Det är hårt, het och jag förstår inte ett skit men bra är det.
Men det är det som är så konstigt med mig. Att jag fastnar för något och sedan är det enbart det som går. Det är ofta ingen blandning alls utan det spelas om och om igen. Men The Mission och The Cure kommer jag tillbaka till med jämna mellanrum. För att väcka gamla minnen och få den där härliga nostalgikicken jag verkar behöva lite då och då. Jag vet inte om det är efter en sådan kick som en ny fas börjar med en nya artist. Det ska bli intressant att se var jag hamnar nästa gång. Några bud? Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer att falla för några boyband. I alla fall inte om det inte är sådana som ser lite småsunkiga ut och har massa tatueringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar